Vad handlar boken om?

”Vad handlar den om?” är den självklara frågan när jag berättar att jag skrivit en roman. Det är inte lätt att svara kortfattat, men här kommer ett av många tänkbara svar.

Som de allra flesta romaner handlar också min om människor, om vad de känner, vad de tänker, vad de gör och varför de gör det de gör – allt i förhållande till sina medmänniskor. Och hur går det för dem?

Johan och Susanne träffas i början av boken och snart gifter de sig och får två barn. Äktenskapet var stabilt under de första åren, men utsätts småningom för prövningar och vi undrar hur det slutligen ska utveckla sig. Maria är särbo men ganska snart uppstår en laddning mellan henne och Johan och läsaren kommer småningom att ana att intresse uppstår också mellan Susanne och Peter, båda lärare på samma skola.

Bland de övriga vi möter finns Gustav, byggmästare och en rätt sorglös ungkarl som tar de chanser som uppenbarar sig och låter inte bekymren ta överhand, KåGe, en förslagen maktspelare, Samine, persiska och tandläkare, Tage, stillsam och lite av en grå eminens, och Bankdirektören som befinner sig i slutet av sin yrkesverksamhet. Olika karaktärer möter oss – som ändå ryms i rätt vanliga människor.

För dem alla i romanen är jobbet en viktig del av livet. Vi får följa dem in i sina arbeten, se hur de lyckas eller inte lyckas. Vilka krav ställer de på sig själva, vilka krav ställer omgivningen? Vad vill de uppnå, hur ska de göra? Framgångar och motgångar i jobben flyter samman med och äter sig in i deras personliga relationer.

Berättelsen handlar också om Rödåkra, en liten kommun någonstans söder om Mälaren. Stillastående eller bakåtsträvande tycker några, idyllisk tycker andra. Här blev Johan kommunalråd utan att förstå varför. Också några andra av huvudpersonerna har politiska uppdrag. Jobbet som politiker bjuder på särskilda spänningar mellan ideal och verklighet och i relationerna med medmänniskor. Hur förhåller man sig till sina vänner, hur förenar man jobb och kärleksrelationer, hur vinner man inflytande för sina uppfattningar? Frågorna växer till problem för såväl Johan som för övriga politiker och problemen smyger in i samlivet med familjen och i förhållandet till vänner och kolleger.

Läsare som inte varit nära kommunpolitikens villkor och irrgångar ser nya aspekter och får insyn i den kommunpolitiska världen med dess egenheter. Medan läsare med egen erfarenhet får många aha-upplevelser och säkert också nya perspektiv på politiken.

Min strävan har varit att skriva en roman som fängslar och underhåller, som får läsaren nyfiken på hur det ska gå. Persongalleriet får oss att fundera på vad som kännetecknar en rättrådig människa, på vem som är berömvärd och på vad framgång egentligen är.

Till slut: jag tror att boken också bjuder på ett och annat skratt!

(Publicerat januari 2020)

Att skriva det ena och det andra

Luften var ännu sval, den var klar och torr. Ännu var det tidig morgon, men solen hade svagt börjat värma nacken. Blicken vandrade i förväg uppför berget längs den slingrande leden mot den topp som ännu inte kunde skönjas. Blicken svepte och njöt av himlens färger i vitt och blått, den röda jorden och markvegetationen med strån av olika höjd och enstaka lågväxande buskar – allt i nyanser av brunt, grått och grönt. Det var vindstilla och dofterna från gräs och ört svaga om ens det. Det var helt enkelt en njutbar och på alla sätt mild morgon på höstens fotvandring. Jag hade just lämnat den lilla byn Azofra i Rioja invid Rio Tuerto. Då, plötsligt, kom insikten. Oanmäld från något lager i mitt Omedvetna jag nåddes mitt Medvetna jag av idén till hur min roman kunde läggas upp och i vilken miljö den skulle utspela sig.

Att jag skulle skriva en roman hade jag väl trott eller kanske rent av bestämt för många år sedan, men det hade hittills inte blivit av. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Inte heller hade jag planerat att börja skriva den just den här dagen eller den här veckan eller ens den här hösten 2017 för två år sedan. Men så blev det. Efter flera års forskning och fler än tusen sidor forskningsrapporter. Boken lämnade tryckeriet strax före julen 2019 och jag har börjat skriva nästa roman.

Under skrivarbetet har jag slagits av en påfallande likhet med forskningen. Det är en ständig pendling mellan kreativa moment och systematiskt arbete med berättelsens struktur, ordval och formuleringar. Vandringar och promenader utgör mina viktigaste kreativa stunder, såväl i romanskrivningen som i forskningen. Kroppen vandrar på och hjärnan tänker på annat, på mycket, på vad som helst, utan påtvingade problem eller förelagda frågor. Det tidigare otänkta tänks, nya infallsvinklar och oväntade idéer skickas fram från det där omedvetna lagret. Inte för att jag bestämmer mig för att vara kreativ, utan för att hjärnan helt enkelt får – eller tar sig – frihet att tänka som den finner gott. I båda fallen väntar sedan det mer systematiserande arbetet vid skrivbord och dator. Texten formuleras, dess inre logik prövas, ord väljs. Och jag skriver om. Och skriver om. Och skriver om igen.

Den viktigaste skillnaden gäller nog stoffet. Romanen är fiktion och formen erbjuder författaren stora frihetsgrader och många roliga stunder. Forskningsrapporten ska i stället visa hur verkligheten är beskaffad och kraven på verifikation är höga. Arbetet sker i tankefigurer som utgår från sådant som sannolikt/osannolikt, troligt/otroligt, möjligt/omöjligt och sant/falskt. Det leder också till en språklig precision av annat slag än i romanen. Det är därför – tycker jag – lättare att finna de adekvata orden i forskningen med dess vetenskapliga terminologi och konventioner för systematisering av texten. Detta både underlättar och utmanar forskaren.
Romanförfattaren får i stället jobba med sina skapade personer, med situationer och händelsekedjor. Det gäller att beskriva känslor, upplevelser, former, lukter och alla de fenomen som framkallar våra känslomässiga associationer. Romanen tar över den verkliga världen och sätter läsarens fantasi i rörelse. Men också romanen måste – tycker jag – framstå som trovärdig i sin egen verklighet. Även om den inte behöver vara sann, så måste den vara åtminstone möjlig och rimligt sannolik. Annorlunda är det också att bygga berättelsens struktur, att följa en annan logik.

Överraskande, stimulerande, och underhållande och samtidigt mycket introvert har det varit att skapa och arbeta inom en egenutvecklad fiktiv värld. En fiktiv värld befolkad med människor som är goda, mindre goda, starka, svaga, lyckade, misslyckade och med alla de andra karaktärsdrag vi kan tänka oss. Människor som driver eller låter sig drivas av händelseutvecklingen. Vad förmår de, hur samverkar de, hur hanterar de sina misslyckanden och sina framgångar?

(Publicerat på Ekström & Garays blogg januari 2020)