Att leva i tiden eller längs tiden

Också i förmiddags upplevde jag dem. Svanarna i viken. Jag kom då att fundera över cirkulär och linjär tid. Kanske är det i första hand en religionsskiljande fråga om vi uppfattar tiden cirkulärt eller linjärt, men frågan kan också betraktas ur ett profant perspektiv.

Det gamla bondesamhället levde cirkulärt: man sådde på våren för att skörda på sommaren det man skulle leva av också under vintern. Sedan kom en ny vår och en ny årscirkel. I vår moderna tid lever vi i stället linjärt. I våra ”livsprojekt” studerar vi för att få önskade arbeten för att försörja oss, bilda familj och planera när vi hoppas på barn. Vi bygger om och till och renoverar våra bostäder för att få dem vackrare och bättre. För våra yrkeskarriärer kan vi använda livscoach.

Rationellt betraktad framstår skillnaden mellan cirkulär och linjär livsuppfattning som en fråga om planeringshorisont. Ska jag planera för nästa år eller för min pensionering? Men det är nog också en fråga om hur man förhåller sig till livet och därmed är jag framme vid min poäng.

I vårt nu denna vår framträder osäkerhet snarare än etapperna längs en väg mot att förverkliga livsmålen. Distansering och isolering – sex månader till? Tolv? Arton? Vem drabbas och vem drabbas inte? Hur kan någon veta? Nu är mer konkret än sedan.

I min linjära tid saknar jag underlag för att planera lanseringen av min utgivna roman. Osäkerheten gör planering irrelevant. Men i den cirkel dygnet utgör uppskattar jag mina morgonpromenader och under dem upplever jag också årscirkeln och kan – just de här dagarna – glädja mig åt att svanarna återkommit även i år.

När jag kommer hem efter promenaderna kan jag uppskatta att inte vara isolerad helt ensam. Kanske fostrar detta nu oss till ett mer naturligt och därmed fulländat förhållningssätt. Att leva i tiden snarare än längs tiden

(Publicerat på Ekström & Garays blogg april 2020)

En debutants existentiella dilemman

Så är jag nu en debuterad romanförfattare och sitter och begrundar det självklara, nämligen att min utgivna bok kräver en viss såld upplaga för att bära sina kostnader. Det kräver i sin tur marknadsföring och ett viktigt inslag i den är mina egna ansträngningar att skapa intresse för boken och övertyga tänkbara läsare att läsa den.

Vad och hur kan jag då jag göra för att få uppmärksamhet och intresse för boken?  I första hand får det ske i och genom min vänkrets och mina kontakter på sociala medier. Då blir nästa fråga hur jag ska begära uppmärksamhet utan att framstå som påträngande? Även om det måste ses som rimligt att berätta om att boken finns och kan köpas, kan omgivningen uppleva det som en uppfordrande uppmaning. Ju mer personligt det blir, ju färre som informeras samtidigt, desto mer påträngande kan informationen upplevas. Vilken väg ska jag beträda? Direkt och personligt eller allmänt och kollektivt? Det är mitt första dilemma.

Att i marknadsföringen berätta om boken på ett intresseväckande sätt är givetvis viktigt. Det kan ske genom att återge delar av berättelsen och använda situationer och detaljer som väcker intresse och kan visa att boken är läsvärd. Men ju mer jag berättar, desto mindre blir kvar för läsaren att uppleva vid den egna läsningen. Så mitt andra dilemma gäller avvägningen och vägvalet mellan att uppnå intresse för boken och att riskera intensiteten och nyfikenheten för läsarens egna upplevelser av texten.  

Ett dilemma är en valsituation där alla alternativa val medför nackdelar. Är mina två dilemman också existentiella? Ja, min nästa bok finns i tankevärlden, idéerna till berättelse, personer och konflikter, struktur och miljö – allt i form av utkast på lappar, skrivna textfragment och i min fantasi. Jag inspireras av att knyta samman tankar och material till en andra roman, men det förutsätter att debutromanen når en rimlig upplaga. Därför är mina två dilemman existentiella för mig som författare och för min författargärning. Men eftersom mitt författande är en hobby, är frågorna inte existentiella i en djupare mening – min person och min försörjning är inte hotade. I stället är det en lyx att kunna fundera på dessa dilemman.

Att skriva är en introvert syssla. Att sedan sälja det man skrivit är snarare en extrovert syssla. Båda sysslorna är fascinerande och lärorika. Och framgång i den ena sysslan förutsätter framgång i den andra. Till slut får jag nog förmoda att mina dilemman inte är endast debutantens dilemman utan de allra flesta författares.

Men – jag tror jag gör som jag tror andra författare gör, jag skriver på min nästa roman. I själva verket har jag redan börjat. I den kan jag låta mina romankaraktärer fundera över en djupare existentiell fråga, nämligen ”Vilken är meningen med livet?” Eller, ”vilken är livets mening?” Jag är inte säker på att frågorna betyder samma sak.

Är jag den att svara på denna tredje fråga om livets mening? Jag tror att en författare alltid är sysselsatt med att skildra livets mening och hur livet därmed bör levas jämfört med hur det faktiskt levs. Författaren har möjligheten att överlämna frågan till sina romankaraktärer och är nog mer medveten än karaktärerna själva över att de lever med sina existentiella frågor samtidigt som ”de lever sitt liv”.

Så jag låtsas inte om mina två vägval, jag vandrar vidare på min redan inslagna väg mot nästa roman. Och jag kommer att njuta och glädja mig längs vägen.

(Publicerat på Ekström & Garays blogg april 2020)

Vad handlar boken om?

”Vad handlar den om?” är den självklara frågan när jag berättar att jag skrivit en roman. Det är inte lätt att svara kortfattat, men här kommer ett av många tänkbara svar.

Som de allra flesta romaner handlar också min om människor, om vad de känner, vad de tänker, vad de gör och varför de gör det de gör – allt i förhållande till sina medmänniskor. Och hur går det för dem?

Johan och Susanne träffas i början av boken och snart gifter de sig och får två barn. Äktenskapet var stabilt under de första åren, men utsätts småningom för prövningar och vi undrar hur det slutligen ska utveckla sig. Maria är särbo men ganska snart uppstår en laddning mellan henne och Johan och läsaren kommer småningom att ana att intresse uppstår också mellan Susanne och Peter, båda lärare på samma skola.

Bland de övriga vi möter finns Gustav, byggmästare och en rätt sorglös ungkarl som tar de chanser som uppenbarar sig och låter inte bekymren ta överhand, KåGe, en förslagen maktspelare, Samine, persiska och tandläkare, Tage, stillsam och lite av en grå eminens, och Bankdirektören som befinner sig i slutet av sin yrkesverksamhet. Olika karaktärer möter oss – som ändå ryms i rätt vanliga människor.

För dem alla i romanen är jobbet en viktig del av livet. Vi får följa dem in i sina arbeten, se hur de lyckas eller inte lyckas. Vilka krav ställer de på sig själva, vilka krav ställer omgivningen? Vad vill de uppnå, hur ska de göra? Framgångar och motgångar i jobben flyter samman med och äter sig in i deras personliga relationer.

Berättelsen handlar också om Rödåkra, en liten kommun någonstans söder om Mälaren. Stillastående eller bakåtsträvande tycker några, idyllisk tycker andra. Här blev Johan kommunalråd utan att förstå varför. Också några andra av huvudpersonerna har politiska uppdrag. Jobbet som politiker bjuder på särskilda spänningar mellan ideal och verklighet och i relationerna med medmänniskor. Hur förhåller man sig till sina vänner, hur förenar man jobb och kärleksrelationer, hur vinner man inflytande för sina uppfattningar? Frågorna växer till problem för såväl Johan som för övriga politiker och problemen smyger in i samlivet med familjen och i förhållandet till vänner och kolleger.

Läsare som inte varit nära kommunpolitikens villkor och irrgångar ser nya aspekter och får insyn i den kommunpolitiska världen med dess egenheter. Medan läsare med egen erfarenhet får många aha-upplevelser och säkert också nya perspektiv på politiken.

Min strävan har varit att skriva en roman som fängslar och underhåller, som får läsaren nyfiken på hur det ska gå. Persongalleriet får oss att fundera på vad som kännetecknar en rättrådig människa, på vem som är berömvärd och på vad framgång egentligen är.

Till slut: jag tror att boken också bjuder på ett och annat skratt!

(Publicerat januari 2020)

Att skriva det ena och det andra

Luften var ännu sval, den var klar och torr. Ännu var det tidig morgon, men solen hade svagt börjat värma nacken. Blicken vandrade i förväg uppför berget längs den slingrande leden mot den topp som ännu inte kunde skönjas. Blicken svepte och njöt av himlens färger i vitt och blått, den röda jorden och markvegetationen med strån av olika höjd och enstaka lågväxande buskar – allt i nyanser av brunt, grått och grönt. Det var vindstilla och dofterna från gräs och ört svaga om ens det. Det var helt enkelt en njutbar och på alla sätt mild morgon på höstens fotvandring. Jag hade just lämnat den lilla byn Azofra i Rioja invid Rio Tuerto. Då, plötsligt, kom insikten. Oanmäld från något lager i mitt Omedvetna jag nåddes mitt Medvetna jag av idén till hur min roman kunde läggas upp och i vilken miljö den skulle utspela sig.

Att jag skulle skriva en roman hade jag väl trott eller kanske rent av bestämt för många år sedan, men det hade hittills inte blivit av. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Inte heller hade jag planerat att börja skriva den just den här dagen eller den här veckan eller ens den här hösten 2017 för två år sedan. Men så blev det. Efter flera års forskning och fler än tusen sidor forskningsrapporter. Boken lämnade tryckeriet strax före julen 2019 och jag har börjat skriva nästa roman.

Under skrivarbetet har jag slagits av en påfallande likhet med forskningen. Det är en ständig pendling mellan kreativa moment och systematiskt arbete med berättelsens struktur, ordval och formuleringar. Vandringar och promenader utgör mina viktigaste kreativa stunder, såväl i romanskrivningen som i forskningen. Kroppen vandrar på och hjärnan tänker på annat, på mycket, på vad som helst, utan påtvingade problem eller förelagda frågor. Det tidigare otänkta tänks, nya infallsvinklar och oväntade idéer skickas fram från det där omedvetna lagret. Inte för att jag bestämmer mig för att vara kreativ, utan för att hjärnan helt enkelt får – eller tar sig – frihet att tänka som den finner gott. I båda fallen väntar sedan det mer systematiserande arbetet vid skrivbord och dator. Texten formuleras, dess inre logik prövas, ord väljs. Och jag skriver om. Och skriver om. Och skriver om igen.

Den viktigaste skillnaden gäller nog stoffet. Romanen är fiktion och formen erbjuder författaren stora frihetsgrader och många roliga stunder. Forskningsrapporten ska i stället visa hur verkligheten är beskaffad och kraven på verifikation är höga. Arbetet sker i tankefigurer som utgår från sådant som sannolikt/osannolikt, troligt/otroligt, möjligt/omöjligt och sant/falskt. Det leder också till en språklig precision av annat slag än i romanen. Det är därför – tycker jag – lättare att finna de adekvata orden i forskningen med dess vetenskapliga terminologi och konventioner för systematisering av texten. Detta både underlättar och utmanar forskaren.
Romanförfattaren får i stället jobba med sina skapade personer, med situationer och händelsekedjor. Det gäller att beskriva känslor, upplevelser, former, lukter och alla de fenomen som framkallar våra känslomässiga associationer. Romanen tar över den verkliga världen och sätter läsarens fantasi i rörelse. Men också romanen måste – tycker jag – framstå som trovärdig i sin egen verklighet. Även om den inte behöver vara sann, så måste den vara åtminstone möjlig och rimligt sannolik. Annorlunda är det också att bygga berättelsens struktur, att följa en annan logik.

Överraskande, stimulerande, och underhållande och samtidigt mycket introvert har det varit att skapa och arbeta inom en egenutvecklad fiktiv värld. En fiktiv värld befolkad med människor som är goda, mindre goda, starka, svaga, lyckade, misslyckade och med alla de andra karaktärsdrag vi kan tänka oss. Människor som driver eller låter sig drivas av händelseutvecklingen. Vad förmår de, hur samverkar de, hur hanterar de sina misslyckanden och sina framgångar?

(Publicerat på Ekström & Garays blogg januari 2020)